Hårda Tungor

I utställningen Hårda tungor utforskar tre samtida konstnärer stenens potential som historieberättare och eget subjekt. Konstnärerna belyser hur sten inte bara är ett fysiskt medium att mejsla fram skulpturer från, utan också ett material med en egen röst. Samaneh Reyhanis flödande och harmoniska marmorskulpturer präglas av en dubbelhet mellan det förföriska uttrycket och det råa naturmaterialet. Ulrika Sparre utforskar relationen mellan människans andliga koppling till stenar i naturen med kontaktmikrofoner och rörlig bild. Yemisi Wilson är klassiskt skolad skulptör som arbetar i marmor, alabaster och porfyr för att skapa figurativa verk som undersöker våra empatiska förmågor som människor och betraktare.

Sten är ett av människans äldsta och mest laddade naturmaterial. Den bär på en uråldrig historia, formad av tid, tryck och geologiska processer som pågått långt före mänsklighetens existens. I årtusenden har den fascinerat konstnärer och tänkare, både som funktionellt byggmaterial och symbol för det eviga. Stenen och berget fanns här långt innan oss och kommer finnas kvar långt efter att vi försvunnit. När människan plockade upp det första handverktyget och ristade in sina budskap i klipphällarna; då gjorde man det för ännu ofödda generationer.

Skulpturer, hällristningar och andra formade stenar kan vara budbärare från vårt gemensamma förflutna, men de är också egna berättare som bär på historier bortom det mänskliga. Sedimentära bergarter skildrar jordens tidsepoker, rundhällar visar inlandsisens framfart och fossiler avbildar sedan länge utdöda djurarter. Både naturvetenskapen, kulturen och religionen har sedan urminnes tider sett till stenarna, lyssnat till dem och känt på dem för att utvinna kunskap och vägledning. Hos i princip alla trosuppfattningar återkommer stenen även i olika former för tillbedjan. Stonehenge i England, Svarta Stenen i Mecka eller Uluru-berget i Australien för att nämna några. Oavsett om det gäller praktiska eller andliga ändamål går det inte att undervärdera stenens roll i det mänskliga medvetandet och kulturen. Så oavsett vad för nya teknologier som väntar i framtiden lär konstnärer och tänkare fortsatt återkomma till samtalet med stenarna för inspiration.

I utställningen Hårda Tungor visas tre samtidskonstnärer som alla arbetar med stenen som både medium och subjekt.

***

Renässanskonstnären Michelangelo Buonarotti uttryckte ofta tanken att skulptur inte handlade om att skapa formen, utan om att frigöra den form som redan fanns där inne i stenen. Han brukar citeras "Jag såg ängeln i marmorn och högg tills jag släppte den fri.". Vilket sammanfattar hans syn på skulptörens roll som någon som avtäcker snarare än skapar. Att den färdiga figuren redan finns inuti stenblocket. Skulptörens arbete blir då att avlägsna det överflödiga materialet för att ta fram den.

Yemisi Wilson jobbar utifrån ett liknande förhållningssätt till stenen. Men där Michelangelo utgick från noga utvalda homogena marmorblock låter sig Wilson istället inspireras av stenar med skiftande färger, naturliga sprickor och nötta ytor. Det är i stenens yttre som hennes gestaltning tar vid. Hon lyfter fram de redan existerande mänskliga och djurliknande figurerna ur stenen. Ur ett litet hålrum kan det knackas fram ett öga, en grov kant mejslas till en näsrygg eller så blir ett utstickande parti början på ett noshörningshorn.

Stenarna hittar hon i stenbrott och raviner där hon med tränad blick söker efter mänskliga eller djurlika karaktärsdrag. Detta fenomen att se gestalter i naturen kallas inom psykologin för pareidoli. Vilket är en psykologisk effekt där hjärnan tolkar vaga eller slumpmässiga intryck som något igenkännbart. Och eftersom vi människor är sociala djur är vi formade just för att söka kontakt med vår omgivning. Även om vi inte alltid är medvetna om det, så arbetar våra hjärnor hela tiden för att urskilja om det vi ser lever eller inte. Hjärnan frågar sig, är det vi ser en vän eller fiende? Man kan säga att Wilson i sina skulpturer anspelar på detta empatiska sökande hos människan och ingjuter en känsla av samhörighet med hennes skulpturer. Figurerna har ett lugnt intryck, avslappnat och ibland betraktande. Nästan som att skulpturen söker lika mycket efter oss som vi efter dem.

Samaneh Reyhanis skulpturer karaktäriseras av flödande och mjuka linjer som veckar sig fram över marmorns yta. Formerna påminner om flammande eldar eller porlande bäckar som frysts i ett ögonblick. Som om de pausats mitt i ett livligt tillstånd. Dom är följsamma i uttrycket men tittar man närmre på dessa skepnader ser man att materialet vittnar om en våldsam skapandeprocess. Tydliga spår från vinkelslipar och huggmejslar finns kvar från konstnärens arbete. Som ärr eller öppna sår.

Reyhanis process i ateljén kan beskrivas som våldsam och ömsint. Där en blandning av frenetiskt avlägsnande material med dundrande elverktyg varvas med stunder av noga reflektion. Där hon känner in stenens inre strukturer och låter sin intuition föra ett ordlöst samtal med stenen. När stenen säger stopp, då slutar också skulpterandet.

Ordet skulptur kommer från latinets sculpere och betyder just att karva i sten och att avlägsna material. Likt Yemisi Wilson utgår även Reyhani från avlägsnandet som utgångspunkt för att ta fram stenens insida och sakta känna in dess riktningar. Det finns ingen färdig idé för en form när marmorblocken sätts på arbetsbänken. Utan processen och formen uppstår, så att säga på känsla under arbetets gång.

Reyhani är uppväxt i Iran där poesin och språket har en stark position i kulturen. Vilket även lagt grund till hennes eget konstnärskap. Man kan se hennes skulpturer som ett försök att översätta den österländska poesitraditionen till fysisk form. Där formen, likt orden i dikten bär på en underliggande känsla snarare än ett direkt budskap.

Ulrika Sparres videoverk Ear to the Ground (Golden Monolith & Black Monolith) utgår ifrån ett samtida lyssnande efter Alberto Giacomettis minnen. Ur historisk synvinkel skiljer sig Sparre och Giacometti åt men de verkar dela en andlig kontakt som hämtar inspiration från stenar som minnesbärare av en plats och en känsla. I Alberto Giacomettis och Ulrika Sparres föreställningsvärld är stenar något levande och odödligt.

För den schweiziska konstnären definieras hans födelseort Stampa av tornande berg och stenblock i granit. Men under sin barndom upplevde han det som en förtrollad värld. Giacometti skrev att när han var 4 till 6 år gammal, kunde han av allt som omgav honom bara se en enorm sten som låg 800 meter från byn. Det var en gyllene monolit vid ingången till en liten grotta och han beskriver att han kände sig full av glädje när han kunde krypa ihop längst in i hålrummet.

Med tanke på de möjligheter som Giacomettis minnen skapar föreslår Sparre en ny tolkning av naturens röst och förbindelsen till platsen. I dialog med stenen genom dikten Samtal med en sten av Wislawa Szymborska utforskar hon Stampa. Med hjälp av kontaktmikrofoner spelar hon in ljudet av den gyllene monoliten och den svarta monoliten i Schweiz.

Bergen dominerar det fascinerande landskapet som formats genom tidens oändlighet, och stenblocken är med största sannolikhet den första inspirationen till de insjunkna ärren i Giacomettis skulpturer. Likt hans konstnärliga praktik, initierar filmen en dialog mellan närhet och avstånd.

Sparres projekt väver samman en nära dialog med naturens röst, samtalet med stenarna och Giacomettis minnen. Hon förvandlar tiden som är sedimenterad i stenarna genom upplevelsen av deras röster och omärkbara rörelser.

I den andra videon i serien, Ear to the Ground (Wandering Rocks) befinner sig Sparre i den amerikanska öknen Death Valley. På den uttorkade sjöbottnen rör sig stora stenar till synes av sig själva över marken och lämnar långa, slingrande spår i leran. Fenomenet, som länge legat höljt i mysterium och myter, sker när tunna islager bildas under stenarna och vind blåser på stenarna. Vilka sakta driver stenarna framåt under sällsynta vinterdagar. Rörelsen är nästan omärkbar, men spåren vittnar om en stillsam koreografi mellan sten, vatten, is och vind. Som om stenarna fått eget liv och utför en långsam dans, bortom människans tidsmått. Med hjälp av kontaktmikrofoner fångar Sparre upp vibrationer från öknen och de mystiska vandrande stenarna i det övergivna landskapet.

Yemisi Wilson (f. 1968 i London) är klassiskt skolad skulptör som främst jobbar i marmor, granit och brons. Hennes figurativa skulpturer föreställer exotiska däggdjur och människor där hon låter stenens ursprungliga struktur bevaras och forma uttrycket i det gestalter som träder fram.

Wilson är verksam i Stockholm och utbildad i Italien på Accademia di Belle Arti di Firenze. Hennes skulpturer finns representerade hos Statens Konstråd och hon har utfört flertalet offentliga gestaltningar i sverige och utomlands. Nu senast kan du se hennes platsspecifika avbildningar av Bohusländska djur inhuggna i klipporna på Blekets badplats på Tjörn.

www.yemisiwilson.com

Samaneh Reyhani (f. 1990 i Teheran) skulpterar främst i trä eller sten när hon låter materialet ta organiska och livligt abstrakta skepnader. Skulpturerna är mjuka och följsamma men får behålla märkena från de elektriska elverktyg som huggit, skurit och slipat fram dess former.

Reyhani är utbildad på University of Art i Teheran och Malmö Konsthögskola. Numera baserad utanför Lund och finns representerad i flera större samlingar hos bland annat Statens Konstråd, Malmö Konstmuseum, Uppsala Konstmuseum och Helsingborgs Museum. Hon har även genomfört flertalet offentliga gestaltningar i Uppsala, Sjöbo, Malmö och Helsingborg.

www.samanehreyhani.com Länk till annan webbplats.

Ulrika Sparre (1974 – 2025, Stockholm) arbetade med installation, skulptur, fotografi, film, performance och ljud. I sin konst utforskade hon tro, identitet och behovet av existentiella frågor i ett sekulärt samhälle. Ofta med utgångspunkten från stenar och deras historiska betydelse som andliga redskap för att knyta an till naturen. Sparre har genomfört flertalet offentliga verk runt om i Sverige och finns bland annat representerad i Statens Konstråd och Stockholm Konsts samling. Hon var utbildad på Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam och Konstfack i Stockholm.

Ulrika Sparre skulle personligen ha medverkat i arbetet av utställningen. Men efter en tids sjukdom gick hon bort den 13 maj 2025. Vi har i samråd med närstående beslutat att genomföra utställningen så som den var tänkt i så stor mån som möjligt. Ulrikas närvaro har varit djupt saknad, men vi sätter stort förtroende till hennes konst att fortsatt beröra och leva vidare även utan henne på jorden.

www.ulrikasparre.com Länk till annan webbplats.

Utställningsproducent Jesper Andersson

Videoverk av Ulrika Sparre har lånat in med tillstånd från Filmform

Lokstallet drivs av Strömstad kommun och med medel från Västra Götalandsregionen.

*Lokstallet förmedlar ingen försäljning utav konst som visas i utställningar. Vid intresse av köp kontaktar man konstnärerna. Prislista kan fås på förfrågan.

Tack till

Theo Rosengren, Josefina Malmegård, Fredrik Sweger och Eva-Lotta Holm Flach.