Koster

8:1 Kosteröarna
Typiskt för skärgården i norra Bohuslän och södra Østfold är kombinationen av jordbruk och maritima näringar. Så är det på Hvaler, och så är det på Kosteröarna. De stora fiskelägena med tät husbebyggelse hör huvudsakligen mellersta och södra Bohuslän till.

Fast bosättning hittar vi redan på medeltiden, och ända fram till 1800-talets mitt är förhållande relativt stabila. Ett fåtal gårdar på Nordkoster, lite fler på Sydkoster. Längre tillbaka livnärde man sig på en blandekonomi med både fiske och jordbruk, men under 1800-talet blir fisket den viktiga näringen, med tillhörande binäringar, bland annat båtbyggeri. Mot 1800-talets slut påbörjas en uppdelning av gårdarna och bebyggelsen växer. Tidigare låg den huvudsakligen inne på öarna, men nu började också strandplatserna bebyggas.

Koster tillhör Tjärnö socken, och fick eget kapell först in på 1930-talet. I många hundra år företogs kyrkbesöken med hjälp av båt. Den långa kyrkresan delade kosterborna med många andra kustbor i landskapet, men successivt och med start framförallt vid 1700-talets slut så har kustens samhällen ett efter ett fått egna kapell, där Koster, Havstensund och Krokstrand tillhör de allra sista i raden, alla med mellankrigskapell ritade av arkitekten Knut Nordenskjöld.

Det är i huvudsak tiden mellan 1800-talets slut och 1900-talets mitt som Kosters kulturlandskap och bebyggelse speglar idag: Många hus och många markägare i förhållande till arealen; djuphamn för större båtar och vid stränderna övergivna små tilläggsplatser med några bodar och en kajanläggning för de små båtarna i det kustnära fisket: rester av kombinationsnäringen jordbruk/fiske som syns i igenvuxen odlingsmark och ett fåtal betade marker.
Koster var också fyrplats under en tid. På det höga berget Kosterbonden på Nordkoster byggdes 1847-49 två fyrtorn för sjöfartens vägledning. Detta trots att lokalbefolkningen ansåg att platsen inte var särskilt väl vald, något som skulle visa sig stämma. De visade sig vara placerade för högt för att kunna vägleda sjöfarten tillfredsställande. Vid dåligt väder skymdes kosterfyrarna eller så feltolkades de, med grundstötningar som följd, inte minst på Ursholmen och skären runt om. I anslutning till fyrplatsen byggdes också bostäder mm för fyrpersonalen.

8:2 Ursholmarna
Nästan sydligast i Kosterarkipelagen ligger Yttre och Inre Ursholmen, där Sveriges västligaste fyrplats ligger. Fyrarna här tändes i slutet av 1891. De ersatte då de bägge fyrtornen på Nordkoster, vilka lyste för sista gången den 30 november detta år. Ursholmarna var inte bara ett bra läge sett ur sjöfartens synvinkel, de kunde också erbjuda bra möjligheter för det fyrplatsliv som personalen skulle leva. Det krävdes bra hamnmöjligheter, färskvatten och gärna också någon möjlighet att anordna en köksträdgård.
Bostadshusen och fyrlanternin flyttade man med sig från Nordkoster, men de övriga byggnaderna på ön härstammar från 1890-91, utom den nya fyrmästarbostad som byggdes 1939. Husen bildar en väl sammanhållen bebyggelsegrupp, som fortfarande får anses som välbevarad.

På 1930-talet släcktes den norra fyren, vilket råkade vara samma år som man fick den första motoriserade båten här ute. 1965 automatiserades den södra fyren, och i och med det så drogs bemanningen in. Stiftelsen Ursholmen bildades under 1970-talet, med syfte att bevara och underhålla fyrbebyggelsen på ön. I en av byggnaderna finns nu ett mindre fyrmuseum.

8:3 Ramsö
Ramsö har en näringsgeografisk bakgrund liknande Kosteröarna, om än i betydligt mindre skala eftersom ön är så mycket mindre. Det är osäkert hur lång tid ön egentligen har varit befolkad, De första beläggen dyker upp i skattelängder från 1610, och under 1600-talet fanns där ett hemman. Öbornas antal utökas så sakteliga, men någon större befolkning blir det aldrig tal om, och under 1800-talet bodde här bara ett fåtal familjer. Den bebyggelse som finns ligger främst i en nordostsydvästlig dalgång, som har kontakt med både den äldre och den yngre hamnen. Landskaps- och bebyggelsebilden är mycket karaktäristisk för det nordbohuslänska kustområdet. Husens ålder är lite blandad, men flera av dem visar på ett fint sätt den traditionella byggnadstraditionen.
Liksom på Koster var det ett blandat fiske-jordbruk som bedrevs här, och landskapet är därför också kulturpräglat. Fisket var viktigt, men ön saknade länge en bra hamn. Den äldre hamnen var både för grund och för trång för större båtar. Större däcksbåtar måste tidigare läggas mellan själva ön och ett litet skär strax utanför småbåtshamnen, och man lade dem även vid Tjälleskären i två skyddade vikar, de s k spiltorna. Som på många andra håll fick man en möjlighet i samband med de statliga stödarbetena på 1930-talet att få en ny hamn anlagd, arbetena började 1932. Då hamnen stod klar flyttade man dit även sjöbodarna, så när som på en, från den gamla hamnen.

Livräddningsstationen på Ramsö inrättades 1949 av Svenska Sjöräddningssällskapet, och var i drift fram till 1966. Den motorlivbåt som var stationerad här hette Hugo Hammar. Båten existerar fortfarande, nu privatägd och på annat håll i Sverige. Efter nedläggningen har boende på Ramsö använt båthuset med slipen för båtunderhåll och båtförvaring. Båthuset rustades utvändigt 1997-98, och fångbryggan intill återuppbyggdes.

Ramsös södra och sydvästra delar är ett orört, bergigt landskap med storslagna vyer över havet. Här växlar naturen från strandängar för bete och med intakta stengärdesgårdar till vidsträckta klapperstensvallar med spår efter gömslen för fågeljakt. Före detta kreatursstigar leder vandraren tillbaka in mot bebyggelsen. Öns nordöstra och mer skyddade delar är mer beväxta och även här syns spår av gamla vägsystem och viss odling.